söndag 25 maj 2014

Bara tårar just nu... / Just tears right now...

Efter veckans kvartssamtal föll jag i tårar när jag kom hem.
A har fantastiska språk egenskaper, deltar och är jätte duktig i olika aktiviteter på dagis. 
Men hans humör, frustration och trots går dom inte obemärkt förbi. Det var tom så att fröken frågade om jag ev ville ha info om kurser/föredrag som kan hjälpa en att få verktyg för att kunna ta sitt barns trots och frustration på ett lite lättare och mer effektivt sätt. 
Då brast det i hjärtat på mig. 
"Herregud är jag en så dålig mamma att dom tom erbjuder mig hjälp. Det är ju inte sant! Mitt barn har dessutom blivit dagis hulliganen. Gud! Hur mår han igentligen om det genomsyrar dagis tiden med?" 
Det bara snurrade i huvudet på vägen hem. Den ena efter den andra och ångesten blev tillslut oumbärlig och jag kände mig väderlös som mamma. Jag vet att jag inte är sämre än nån annan att det bara är en jobbig fas i livet som alla föräldrar nån gång går igenom. Jag vet också att det inte var vad fröken ville få mig att känna. Hon ville bara sträcka ut en hjälpande hand som jag faktiskt tog. 
Men det hjälpte inte ångesten och alla känslor och tankar fick mig att brista totalt. A lekte glatt på sitt rum och slummrade till en stund. Då kom tårarna och jag kunde inte längre behärska mig. 
Jag brast återigen! 

Jag är en fruktansvärd människa dom stunder jag inte längre mäktar med och humöret tryter och orken tar slut. Har sagt det förut jag tycker inte om den människan jag då ser i spegeln. Jag tar emot denna hjälpen med öppna armar för såpass insikt har jag ändå att jag vet att mina/våra metoder inte fungerar. Och jag/vi vet inte längre vad vi ska ta oss till och ingen inkl A mår bra av detta. Hemmet orkas inte med längre känns som om jag gått in i väggen. 

Ni har hört allt förut så jag ska inte älta mer. Men om hon nu hittar en kurs så kanske det kan hjälpa både mig och A för det ska man inte heller glömma. Han mår nog inte heller så bra i alla bråk vi ständigt har. Kanske kan en sådan föreläsning vara räddningen?
Det hoppas jag i alla fall. Nu ska jag försöka dämpa min ångest och inte gråta mer och sova... 
Godnatt!!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

After this week's meeting with A's kindergarten teacher I fell into tears when I got home.
A has amazing language skills, participate and is doing great in different activities in kindergarten.
But his temper, frustration and defiance is not unnoticed. The teacher even asked if I wanted any info about courses / lectures that can help one to get the tools to take our child's defiance and frustration on a little bit easier and more efficient way.
Then it burst in my heart.
"Oh my God, I'm such a bad mother that they even offer me help. It cant be true, my child have become the kindergarten hulliganen. God, How is he feeling? What am I going to do?"
It just spun in the head on the way home. One after the other, and the anxiety eventually became indispensable and I felt worthless as a mother. I know I'm no worse than anyone else that it's just a tough phase in life that all parents go through eventually. I also know that it was not what the teacher wanted me to feel. She just wanted to extend a helping hand that I actually took.
But it did not help the anxiety, all the feelings and thoughts that made me burst totally. A was playing around in his room and slumbered for a while. Then the tears came and I could no longer control myself.
I just burst!

I am a terrible human with bad judgment and terrible temper when the strength runs out. Have said it before, I do not like the person I then se in the mirror. I receive this help with open arms and has the insight to know that our methods does not work and we need it. 
I/we no longer know what we are going to do. And we all feel bad. The cleaning of the home falls apart and I feel as if I have hit the wall.

You have heard it all before so I will not dwell more. But if she can find such a course, maybe it can help both me and A. Because he's probably not feeling so good either with all the fights we are having. Perhaps, such a lecture could be a savior?
I hope so anyway. Now I will try to quell my anxiety and not cry any more and sleep ...
Good night!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar ;o)